Sant

"Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge"

About Me

Min bilder
Svensk
21 år, kvinna
Visa hela min profil

My Life

Bloggintresserade

LilaDepression. Använder Blogger.
tisdag 22 juni 2010

Brad Paisley - Whiskey Lullaby


She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night

1st Chorus
He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby

(Sing lullaby)

The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night

2nd Chorus
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby
måndag 21 juni 2010

Kallt..

Har frusit hela dagen.. Och svettats om vart annat.. Nu är det iallafall så städat de kan bli i mitt hem.. Förutom sovrummet, men de är liksom ingen idé som jag ser det. Jag orkar inte ha ordning här inne.. jag behöver lit kaos också, men det är ju bara å stänga dörren om de skulle komma någon.. Min granne har varit här hela dagen och räddat mig från mig själv och disken.. Jag hatar verkligen att diska, så de är tur att hon hjälper mig med de.. det kan gå sönder både ett och två gas när jag diskar. Just för att allting kommer fram. Har pratat med min älskade mamma idag.. förlåt för mitt utbrott förresten... Och vi kom överens om att jag inte ska lägga in mig idag.. och inte heller i morgon, men om de inte blir bättre så kommer jag tillbringa midsommar på psyket.. Inte mig emot visserligen, men de känns wierd att ligga där och pilla navel och försöka få rätsida på sitt liv medans alla ens kompisar har jätte kul ute bland folk. Men de kommer fler chanser.. Har ingen lust att synas ute i vilket fall som helst, så mig kvittar de..

Förövrigt har jag varit ostabil idag som fan.. Vet inte hur många tårar som har runnit ner från mina kinder.. Känner mig så svag.. Vek.. Förr kunde de dröja evigheter mellan tårarna, nu kan jag så gott som räkna minuterna. Detta är inte jag..
Jag är verkligen kedjad och limmad fast i marken.. tråkigt bara att marken under mig sjunker undan och flyr från mig.. Jag känner verkligen hur jag bara sjunker mer och mer..
Hur länge till ska jag orka?

Darker than dark..

Just nu luktar hela mitt hem tvättmedel.. Fick en ny soffa av morsan igår, så nu börjar mitt hem bli ett hem iallfall.. Så fick någon flipp och började möblera om igår, det var faktiskt skönt att sätta händerna i något.. Så idag tvättar jag som fan. Ska byta lakan och fixa och dona.. Så det verkar finnas ett ljus i allt de förbannade kolsvarta.. Men de kommer ta tid att komma tillbaka.. Sitter nu och lyssnar på Rise Against - Hero of war.. Den får mig att börja tänka en hel del. Man kanske skulle bli soldat? Just nu känner jag mig såpass tom att jag kanske skulle kunna göra nytta.. Känslokall, hänsynslös jävla bitch helt enkelt.. Funderar på vad jag ska sätta händerna i när tvättmaskinen är färdig.. Kanske städa lite till? Jag är verkligen sjuk...... Jag HATAR att städa och framför allt att diska, men känner att jag behöver nog lite ordning i mitt mentala kaos.. Natten som var har varit en katastrof. Har sovit allt som allt kanske 2½ timme.. Är ett gående lik idag.. Ringarna under ögonen blir bara större och större.. Och jag vågar inte ta Atarax när dottern är hemma.. Tänk om något händer och jag inte vaknar? Jag drömde i natt att min dotter förlorade mig, att jag dog, sen såg jag allting ur en andes vinkel, hur hon skulle hantera det, vad hon skulle göra och vad hon skulle bli. Jag ska ALDRIG försvinna från henne!! Det var en av de värsta mardrömmarna jag någonsin haft. Att känna hur jag drunknade var nästan värst.. Att allting bara blev mörkt.. Sen stod jag bredvid henne när hon grät, skrek och stod ensam och hjälplös på en brygga.. När jag skriver detta faller tårarna som rakblad ner för mina kinder.. Jag ska aldrig mer bada...
söndag 20 juni 2010

Sönder...

Jag går snart sönder.. 1000000 små jävla irriterande bitar! Vem ska städa upp dem?! Ja, jag tänker inte jag göra de iaf.. Och jag tycker synd om den jäveln som får göra det..
Känns verkligen jätte konstigt idag. Har sovit hela helgen.. Känns så sjukt att inte kunna sova utan tabletter.. Börjar jag bli knarkare? Jag kan faktiskt inte svara på det. Men jag är ju beroende utav mina mediciner.. Annars blir jag ju en vandrande katastrof.. En kompis sa till mig för någon dag sen att jag såg ut som en tsunami, en jordbävning och diverse andra naturkatastrofer... Han hade nog rätt.. Tacka gudarna för att min pappa har haft min dotter i helgen.. Och jag är grymt glad att jag har henne, annars hade jag gjort något väldigt dumt.. Mycket mycket dumt.. Jag har iallafall tagit ledigt denna veckan. Ska försöka ringa psyk och min "coach".. Det är roligt att ha en coach som verkligen trycker ner en så till den milda grad att man bara vill dö.. Ja, jag vill faktiskt dö.. Eller snarare, jag vill inte dö.. Jag vill bara inte leva.. Vad ska man göra åt en sån som mig? en katastrof, en naturkatastrof.. Hmm.. Finns inga bra svar på den frågan tror jag. Jag borde egentligen lägga in mig. Men vem ska ha min dotter då ? Den enda varelsen som får mig att vilja fortsätta andas.. Att vilja vakna på morgonen och vilja somna på kvällen... Jag fattar inte hur jag ska göra för att inte skada henne mer än vad jag redan har gjort.. Min pärla.. Min största kärlek.. Utan henne skulle jag inte ha öppnat ögonen igen..

fredag 18 juni 2010

Varför måste jag kämpa?!


Känner mig verkligen som ett nerv vrak.. Så mycket tårar som har fallit, känner knappt igen mig själv. Ringar under ögonen och röda ögon efter allt saltvatten som har forsat från mina ögon de senaste timmarna.
Har för visso sovit störta delen av dagen, är det meningen att man bara ska kunna sova med hjälp utav lugnande ? Jag tror inte de.. Men sånt är livet..

Har sovit helt dröm löst. Måste bero på Atarax dimman jag kommer befinna mig i de kommande dagarna. Och av någo lustig anledning känner jag mig febrig.. Hmm.. de har jag aldrig gjort förut på dem, men det är säkert en söt liven bieffekt av de hela. Nu ska jag åter gå till min sköna kudde, duntäcket och hoppas på ZERO mardrömmar.. Och får jag de ska jag skriva av mig i morgon. Man kanske skulle skriva drömdagbok ist? Njäe, detta får nog bli en vanlig regular blogg.. Dvs, skriva av mig allt skit, så mardrömmarna kommer få vara med på ett hörn hur eller hur..

The Cranberries - Zombie


Another head hangs lowly,
Child is slowly taken.
And the violence caused such silence,
Who are we mistaken?

But you see, it's not me, it's not my family.
In your head, in your head they are fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are crying...

In your head, in your head,
Zombie, zombie, zombie,
Hey, hey, hey. What's in your head,
In your head,
Zombie, zombie, zombie?
Hey, hey, hey, hey, oh, dou, dou, dou, dou, dou...

Another mother's breakin',
Heart is taking over.
When the vi'lence causes silence,
We must be mistaken.

It's the same old theme since nineteen-sixteen.
In your head, in your head they're still fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are dying...

In your head, in your head,
Zombie, zombie, zombie,
Hey, hey, hey. What's in your head,
In your head,
Zombie, zombie, zombie?
Hey, hey, hey, hey, oh, oh, oh,
Oh, oh, oh, oh, hey, oh, ya, ya-a...

Omöjligt

Känner mig verkligen som en fånge i min egen kropp... Ska det verkligen känna så? Dagen i går var verkligen en katastrof... Tack alla älskade myndigheter och min så kallade Coach som tvingar mig att genom gå en jävla ADHD utredning! Va fan liksom.. Jag har inte ADHD, jag har gått igenom 2 jävla trauman, det visar sig på samma sätt! Och hon vet så väl vad jag har gått igenom.. Så nu ska jag ÄNNU en gång gå igenom hela mitt liv med ännu en till individ.. Känns ruttet.. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det. Jag har försökt bearbeta detta i 8 år.. Jag har gått hos diverse olika psykologer och terapeuter och det hjälper inte! Varför kan jag inte bara få bearbeta på mitt sätt?! Skriva av mig, rita, gråta, skrika? Jag vill inte höra "jag förstår.." en enda gång till i mitt liv. För det kan ingen göra! Visst att någon som har blivit utsatt för samma sak kan yttra sig, men våra trauman är ändå våra upplevelser och våra känslor. Jag kan inte bestämma hur den andra trasiga människan känner sig. Och jag skulle aldrig yttra mig om att jag gör de heller! Det svider.. Folk som "förstår"..

Dagen igår var verkligen tuff.. Tuffast på länge. Först bli förnedrad och nedtryckt på IFO, sen vidare på ADHD utredning och sen träffa den vanliga psykologen.. Att jag inte gick sönder? Eller jo, de gjorde jag.. Jag gjorde inte annat än grät.. Hur kan det rymmas så mycket tårar i 2 ögon? Jag såg knappt när jag vaknade i morse.. Helt sönder gråten. Där var de ytterligare 2 av 4 personer som "förstod".. inte en chans.. Man kan inte som utomstående vet hur de känns att bli så misshandlad, både fysiskt och psykiskt.. Att någon står och spottar på en och kallar en för "Svenska jävla hora" och sen gå.. Ingen såg, ingen hörde.. Men mina spöken i huvudet föddes då. De bor där fortfarande. "Svenska jävla hora" ekar fortfarande i mitt huvud.. Alltid.. Dagligen..
Dessutom talade dessa 2 personerna precis över huvudet på mig som om att jag inte var där, de diskuterade att jag mådde bra (?) och att jag inte anstränger mig tillräckligt... Ok.. Nu ska vi verkligen ta upp detta. Hur jag mår, kan ingen föreställa sig. Inte ens genom att läsa denna bloggen. Och anstränga sig?! Jag har inte gjort annat än kämpat de senaste 8 åren! Att jag står på mina ben är i sig ett under. Jag tar 2 steg och faller tillbaka 1½.. Jag kan inte hjälpa det! Varför kan ingen förstå?! Det är visserligen inte konstigt.. Jag förstår ju inte ens själv.. jag diskuterade det med min psykolog igår.. Att jag är trasig.. Att ingen annan känner som jag.. Andra människor ser ut att ha det så lätt.. De kan gå och handla utan att behöva gömma sig bakom hyllorna för att slippa frågor av andra, behöver inte ställa korgen och springa från butiken för att det luktar på ett speciellt sätt.... De kan titta sig i spegeln utan att känna illamående och äckel.. Det är fan att jag måste vara jag....

En början...


Allting har en början.. Även denna bloggen..
Min början började när jag var 13 år och blev grupp våldtagen.
Efter det har jag inte riktigt fungerat. Jag är trasig...
Enligt läkare så är jag resistent depressiv.. Alltså kommer jag aldrig bli helt frisk.
Detta håller i sig och sticker mig i bröstet dagligen.
Jag har gått på diverse olika mediciner i mina dagar.

Dagen då 3 killar krossade mitt psyke och smutsade ner min kropp
förföljer mig fortfarande. Den känslan att behöva ge det mest personlig som
finns till 3 personer som jag aldrig träffat förut jagar mig dygnet runt.
Jag får panik och ångest attacker bara av att sitta inklämd i ett hörn där jag
kan ta mig ut, men med lite svårigheter.
Dessutom får jag gråt attacker av vissa dofter, våren/försommaren... Listan
kan göras lång..
Du kanske tycker att det är helt sjuk.. Men dessvärre är det helt sant.
Jag få flash-backs när som helst, och mardrömmar är något som
förföljer mig jämt.. Jag kan knappt minnas när jag kunde sova en hel natt
utan att behöva ta medicin för att kunna slappna av och sova helt drömlöst..

Den senaste medicinen jag har fått är venlafaxin, och listan med biverkningarna
är en kilometer lång, och så gott som alla vanliga har drabbat mig.
Myrkrypningar, mardrömmar, ingen matlust, illamående, kramp... Ja..
Detta tillhör det vanliga. Det känns faktiskt sjukt att behöva skriva "vanliga"..
Men jag har hört att det är fult att ljuga, så får helt enkelt vara ärlig.

Denna bloggen kommer iallafall innehålla hur jag jobbar mig igenom dagen,
min ups and downs, och hur jag orkar kämpa vidare.
Min livlina är min dotter, hon kommer alltid vara det. Utan henne hade jag inte levt idag.