Sant

"Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge"

About Me

Min bilder
Svensk
21 år, kvinna
Visa hela min profil

My Life

Bloggintresserade

LilaDepression. Använder Blogger.
fredag 18 juni 2010

Omöjligt

Känner mig verkligen som en fånge i min egen kropp... Ska det verkligen känna så? Dagen i går var verkligen en katastrof... Tack alla älskade myndigheter och min så kallade Coach som tvingar mig att genom gå en jävla ADHD utredning! Va fan liksom.. Jag har inte ADHD, jag har gått igenom 2 jävla trauman, det visar sig på samma sätt! Och hon vet så väl vad jag har gått igenom.. Så nu ska jag ÄNNU en gång gå igenom hela mitt liv med ännu en till individ.. Känns ruttet.. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det. Jag har försökt bearbeta detta i 8 år.. Jag har gått hos diverse olika psykologer och terapeuter och det hjälper inte! Varför kan jag inte bara få bearbeta på mitt sätt?! Skriva av mig, rita, gråta, skrika? Jag vill inte höra "jag förstår.." en enda gång till i mitt liv. För det kan ingen göra! Visst att någon som har blivit utsatt för samma sak kan yttra sig, men våra trauman är ändå våra upplevelser och våra känslor. Jag kan inte bestämma hur den andra trasiga människan känner sig. Och jag skulle aldrig yttra mig om att jag gör de heller! Det svider.. Folk som "förstår"..

Dagen igår var verkligen tuff.. Tuffast på länge. Först bli förnedrad och nedtryckt på IFO, sen vidare på ADHD utredning och sen träffa den vanliga psykologen.. Att jag inte gick sönder? Eller jo, de gjorde jag.. Jag gjorde inte annat än grät.. Hur kan det rymmas så mycket tårar i 2 ögon? Jag såg knappt när jag vaknade i morse.. Helt sönder gråten. Där var de ytterligare 2 av 4 personer som "förstod".. inte en chans.. Man kan inte som utomstående vet hur de känns att bli så misshandlad, både fysiskt och psykiskt.. Att någon står och spottar på en och kallar en för "Svenska jävla hora" och sen gå.. Ingen såg, ingen hörde.. Men mina spöken i huvudet föddes då. De bor där fortfarande. "Svenska jävla hora" ekar fortfarande i mitt huvud.. Alltid.. Dagligen..
Dessutom talade dessa 2 personerna precis över huvudet på mig som om att jag inte var där, de diskuterade att jag mådde bra (?) och att jag inte anstränger mig tillräckligt... Ok.. Nu ska vi verkligen ta upp detta. Hur jag mår, kan ingen föreställa sig. Inte ens genom att läsa denna bloggen. Och anstränga sig?! Jag har inte gjort annat än kämpat de senaste 8 åren! Att jag står på mina ben är i sig ett under. Jag tar 2 steg och faller tillbaka 1½.. Jag kan inte hjälpa det! Varför kan ingen förstå?! Det är visserligen inte konstigt.. Jag förstår ju inte ens själv.. jag diskuterade det med min psykolog igår.. Att jag är trasig.. Att ingen annan känner som jag.. Andra människor ser ut att ha det så lätt.. De kan gå och handla utan att behöva gömma sig bakom hyllorna för att slippa frågor av andra, behöver inte ställa korgen och springa från butiken för att det luktar på ett speciellt sätt.... De kan titta sig i spegeln utan att känna illamående och äckel.. Det är fan att jag måste vara jag....

0 kommentarer:

Skicka en kommentar