Min början började när jag var 13 år och blev grupp våldtagen.

Efter det har jag inte riktigt fungerat. Jag är trasig...

Enligt läkare så är jag resistent depressiv.. Alltså kommer jag aldrig bli helt frisk.

Detta håller i sig och sticker mig i bröstet dagligen.

Jag har gått på diverse olika mediciner i mina dagar.

Dagen då 3 killar krossade mitt psyke och smutsade ner min kropp

förföljer mig fortfarande. Den känslan att behöva ge det mest personlig som

finns till 3 personer som jag aldrig träffat förut jagar mig dygnet runt.

Jag får panik och ångest attacker bara av att sitta inklämd i ett hörn där jag

kan ta mig ut, men med lite svårigheter.
Dessutom får jag gråt attacker av vissa dofter, våren/försommaren... Listan

kan göras lång..

Du kanske tycker att det är helt sjuk.. Men dessvärre är det helt sant.

Jag få flash-backs när som helst, och mardrömmar är något som

förföljer mig jämt.. Jag kan knappt minnas när jag kunde sova en hel natt

utan att behöva ta medicin för att kunna slappna av och sova helt drömlöst..

Den senaste medicinen jag har fått är venlafaxin, och listan med biverkningarna

är en kilometer lång, och så gott som alla vanliga har drabbat mig.

Myrkrypningar, mardrömmar, ingen matlust, illamående, kramp... Ja..

Detta tillhör det vanliga. Det känns faktiskt sjukt att behöva skriva "vanliga"..

Men jag har hört att det är fult att ljuga, så får helt enkelt vara ärlig.

Denna bloggen kommer iallafall innehålla hur jag jobbar mig igenom dagen,

min ups and downs, och hur jag orkar kämpa vidare.

Min livlina är min dotter, hon kommer alltid vara det. Utan henne hade jag inte levt idag.