Dagen igår var verkligen tuff.. Tuffast på länge. Först bli förnedrad och nedtryckt på IFO, sen vidare på ADHD utredning och sen träffa den vanliga psykologen.. Att jag inte gick sönder? Eller jo, de gjorde jag.. Jag gjorde inte annat än grät.. Hur kan det rymmas så mycket tårar i 2 ögon? Jag såg knappt när jag vaknade i morse.. Helt sönder gråten. Där var de ytterligare 2 av 4 personer som "förstod".. inte en chans.. Man kan inte som utomstående vet hur de känns att bli så misshandlad, både fysiskt och psykiskt.. Att någon står och spottar på en och kallar en för "Svenska jävla hora" och sen gå.. Ingen såg, ingen hörde.. Men mina spöken i huvudet föddes då. De bor där fortfarande. "Svenska jävla hora" ekar fortfarande i mitt huvud.. Alltid.. Dagligen..
Dessutom talade dessa 2 personerna precis över huvudet på mig som om att jag inte var där, de diskuterade att jag mådde bra (?) och att jag inte anstränger mig tillräckligt... Ok.. Nu ska vi verkligen ta upp detta. Hur jag mår, kan ingen föreställa sig. Inte ens genom att läsa denna bloggen. Och anstränga sig?! Jag har inte gjort annat än kämpat de senaste 8 åren! Att jag står på mina ben är i sig ett under. Jag tar 2 steg och faller tillbaka 1½.. Jag kan inte hjälpa det! Varför kan ingen förstå?! Det är visserligen inte konstigt.. Jag förstår ju inte ens själv.. jag diskuterade det med min psykolog igår.. Att jag är trasig.. Att ingen annan känner som jag.. Andra människor ser ut att ha det så lätt.. De kan gå och handla utan att behöva gömma sig bakom hyllorna för att slippa frågor av andra, behöver inte ställa korgen och springa från butiken för att det luktar på ett speciellt sätt.... De kan titta sig i spegeln utan att känna illamående och äckel.. Det är fan att jag måste vara jag....